* Kun kesä alkaa olla loppumisillaan ja koulu on alkamassa, niin teen usein lupauksia itselleni, että tänä vuonna aion lukea paljon ja aina olla ajoissa ja sitä sun tätä. Siitä tulee kuintekin vain stressiä ja tuntee itsensä huonoksi kun ei sitten teekään niitä. Niinpä ajattelin, että tänä vuonna mietitään sitä mitä olemme tehneet hyvin jo viimeiset vuodet ja ollaan omia itsejämme. *
Sommaren försvann snabbare än någonsin i år och nu står vi på tröskeln till höst igen. Hösten känns alltid som en ny början för mig och speciellt då det kommer till skolan. Bestämmer, ger löften och planerar allting innan ens skolan har hunnit börjat. Löften så som; i år skall jag göra alla skoluppgifter i tid och aldrig lämna något i sista minuten och i år skall jag läsa alla böcker från pärm till pärm och inte slarva och i år skall jag varje kväll gå tidigt och sova så att jag orkar stiga upp 06:45 för att börja dagen.
Men, somehow så fort jag tagit steget innanför skolans murar känns allting redan som ett suddigt minne. Första dagarna kanske går bra, man (jag) är i tid och allting känns lite nytt och spännande men snabbt som bara den är man (jag) i sitt lilla dike med bortglömda deadlines och fem-före-vi-börjar anländande till träningarna (som förövrigt inte betyder morgon länk utan min utbildnings diskussions tillfällen om projekt och veckans agenda m.m.) Och frågan är ju varför?
Jag skulle vilja säga att det kallas att vara mänsklig. Varje år sätter jag stor vikt på att vara någon jag aldrig kommer att bli och enorm press på sådant som bara får min mage att vrida sig och huvudvärken att banka innan något ens har börjat. Jag tycker det är konstigt att jag och de flesta andra gör det här varje år, eller om inte varje ny termin, eftersom det sällan fungerar (vill inte påstå aldrig för alla är ju olika). Varför kan man inte bara istället försöka se på saken som ”i år skall jag vara minst lika bra på det här och det där som jag var förra året...” och inte alltid tänka på vad man måste bli hundra gånger bättre på och fram för allt vad man måste göra. Allt måste hit och dit gör mig alldeles virrig och ändå är det oftast bara jag själv som tutar alla måsten i mig.
Den här hösten tänker jag istället försöka tänka på annat än alla måsten och fokusera på det som betyder något vilket ju är vad jag lär mig även om det är på mitt eget sätt. Bort med all press och mera lugna morgon promenader till skolan och en kopp kaffe i café Novia med härliga team medlemmar.
- Jenny
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti
Blogi-juttuja saa mielellään kommentoida ja rakentavaa kritiikkiäkään ei pelätä! Kommentit tullaan kuitenkin ensin hyväksyttämään Turun Tyttöjen Talon työntekijällä. Tästä johtuen, kommentit tulevat näkymään viiveellä. Kiitos kommenteistasi!